Det är soligt men kallt i luften. Jag står och väntar på tåget och är sådär risig bara jag kan vara. Sminket sitter inte riktigt som det ska och jag har en bedrövlig hårdag. Jag märker hur någon står och tittar på mig, jag känner mig obekväm. Tåget börjar rulla in och plötsligt står han där och ler mot mig. Han säger att jag är det vackraste han någonsin vilat ögonen på. Han är det vackraste jag sett också. Jag tror inte på honom men ger honom mitt nummer ändå.
Vi går på dejt, vi tittar romantiskt men blygt på varandra. Och gud så intressanta vi är, bägge två! Efter dejten går vi hem till honom, vi har inte sex, vi ligger bara och kramas och pratar om allt mellan himmel och jord. Sen smeker han mig på ryggen till jag somnar i hans famn. På morgonen ligger har och tittar på mig, säger åter igen att jag är det vackraste på jorden. Vi gifter oss och lever lyckliga i alla våra dagar.



Och så vaknar man upp och kommer på the real story.
Den där underbara mannen kommer aldrig fram på tågstationen, jag väntar och väntar. Jag träffar några random dudes. Dom är snygga och kan jucka på rätt bra men det är väl inget speciellt med det egentligen. Alla vänner träffar den där mannen som jag väntar på, dom har de perfekta liven. Alla tycker att jag är patetisk, dom tycker synd om mig. För jag har gått och blivit den där kärringen som bara är sliten, trött och ensam. Jag skaffar den där mopsen jag längtat efter sen jag var sex år. Hunden dör. Jag är ensam igen, sen dör jag också. Kanske råkar jag klämma in någon olycklig graviditet efter en sprucken kondom på fyllan också.

Japp, sådana här historier bygger jag upp i mitt huvud så det är inte konstigt att man är lite knas i kolan om man kan uttrycka det så.