Kärlek. Det är ett väldigt stort ord. Det finns ju många olika sorters kärlek här i världen och de flesta människor på denna jord letar förmodligen efter den ena eller andra kärleken. Syskonkärlek, vänskapskärlek, självkärlek, partnerkärlek osv. Ja, jag hittade på lite ord här, men ni fattar galoppen. Det sistnämda har jag filosoferat en del över.

Många lägger ner mycket energi på att hitta kärleken med stort K. Alltså någon man förälskar sig i och vill skapa en framtid tillsammans med. Detta kan tyckas vara jäkligt dumt. Rent ut sagt puckat. För hur mycket tid går egentligen till spillo på att leta/ha ett förhållande. Det leder i slutändan till att man bråkar, undrar vad den andre gör, försummar vänner, lägger grymt mycket tid på en enda person, blir irriterad, gråter osv. När man väl har lagt ner tid på sådant tjafs (& förhoppningsvis också på väldigt fina stunder) inser man plötsligt att detta inte var personen med stort K. Man gråter en skvätt, går vidare och ger sig till slut ut på jakt igen. För tvåsamhet innebär två skilda människor med två skilda viljor. I de flesta fall kommer inte dessa viljor överrens i slutändan.

Om jag hade varit en sann pessimist (vilket jag önskar att jag faktiskt var) skulle jag fullständigt hålla mig till att fokusera på all annan form av kärlek än kärleken med stort K. För den ställer ju faktiskt bara till det. Man kan bespara sig själv många onödiga känslor om man håller sig till 'ensamhet'. MEN finns det egentligen någonting ljuvligare än att känna sig riktigt bubblande kär? Mjo, en chokladbit när man är riktigt sugen är nästan lika välsmakande, anyways..

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, antar att det jag vill säga är att Kärleken är rätt pissig fast rätt så pissigt värd ändå. Jag avslutar detta inlägg med några kloka ord från en pissfull vän
"Om alla här i världen skulle vara könlösa skulle man bespara sig en jävla massa tid och sorger".