Jag är inte så bra på att tala ut mina känslor, jag skriver dem bättre. Det är lättare att uttrycka sig på det sättet av någon anledning. Därför tror jag att det är väldigt bra att jag skriver vad jag tycker och tänker även fast det kan kännas skitjobbigt. Men det måste ventileras på något sätt och i skrift är nog den bästa starten i "läkandeprocessen".

På ett sätt känns det skönt att det tog slut mellan mig och Tim idag, jag har ju väntat på detta i en vecka. Men samtidigt känns det väldigt sorgligt och känsloladdat, för det var ju inte såhär jag ville att det skulle bli. Jag vet ju att livet går vidare och att allting kommer bli bättre så småningom. Men just nu är ju bara känslan "mitt liv är tragiskt och jag kommer aldrig komma över detta". Det värsta är att jag inte har fått några svar och jag är rädd för att mina frågor aldrig kommer bli besvarade. Vad hände egentligen? Vi var ju förlovade och skulle spendera resten av våra liv ihop, typ. Eller i alla fall en lite längre period av våra liv. Känslorna vallar över - men jag måste se framåt. Men jag kommer nog se bakåt många gånger och bryta ihop. Men det är helt ok! Det är väl så det ska vara när man blivit lämnad med sin kärlek?

Just nu är jag bara så tacksam över min familj och mina vänner som stöttar mig. Det är ovärdeligt! Det är ju i sånna här situationer man verkligen ser vad man har och jag har väldigt mycket. ♥