Barn är ju roliga, de ställer konstiga (ärliga) frågor, ger häpnadsväckande svar och lustiga kommentarer.
Igår var det en elev som frågade varför jag var så kort (visste att den frågan skulle dyka upp så småning om då jag är kortare än många av eleverna) varav min handledare var snabb med att svara att jag säkert skulle växa lite till. Eleven frågar då hur gammal jag är vilket leder till att vi kommer överens om att jag inte alls kommer växa till mig mer än på bredden, men jag kan ju alltid använda klackskor!
Idag undrade några nyfikna elever om jag var förlovad/gift eller hade barn. Barn är ju väldigt observanta och de kom ihåg att jag hade en förlovningsring senast jag var på skolan. När jag säger att den jag var förlovad med gjorde slut tittar alla väldigt sorgligt på mig och utbrister "Nej, fy vad sorgligt! Vet du vad, du kan ringa kärlekssamtal till mig på lunchrasten om du vill!" Jag brukar nämligen smita iväg på lunchen för en cigg, men eleverna tror att jag ringer kärlekssamtal. Nu när jag avslöjat att jag inte har en älskling att ringa längre kommer mina smitningar bli problematiska att förklara i fortsättningen.

Jag älskar verkligen barns ärlighet även om vissa utlåtanden inte är speciellt genomtänkta alla gånger. Over and out!